unstatic

Här sitter jag nere i ett annat land långt borta. Jag är inte hemma, och kan inte finnas där på samma sätt för mina nära och kära om de skulle behöva mig som om jag vore hos dem. Och så händer det otänkbara. Min älskling ligger på sjukhus. Han är jättesjuk. Så vad fan gör jag här? Jag borde vara hemma nu. Vaka vid hans säng på sjukhuset. Hålla hans hand. Hjälpa honom att kämpa sig igenom det här. Jag klarar inte av att förlora honom. Ett förhållande som har klarat av att den ena partnern drog till Turkiet och jobbade i 4 månader ska inte få förstöras på grund av en diagnos. Det här är något man ska klara sig igenom tillsammans. Man hjälper varandra. In sickness and in health. Är det inte så det heter? Men det finns inget jag kan göra! Och den känslar river i mig. Jag sover inte på nätterna, kan knappt jobba på dagarna och mat har jag inte fått i mig på länge. Jag är inte dum, jag vet att jag inte skulle kunnat göra så mycket mer hemma. Men då hade jag i alla fall varit där. Allt jag kan göra nu är några snabba telefonsamtal om dagen. Men att höra att den man älskar mest på denna jord lider är svårt. Jag vet att han vet att jag finns här. Men problemet är att jag vill finnas där!! Inte här. Jag vill vara en del av det som händer där hemma nu. Jag vill inte bara vara en som följer det på avstånd.

Om 19 dagar är jag hemma. Men just nu ångrar jag beslutet jag tog om att komma hem redan i augusti. För om jag fortfarande var här med tanken om att vara kvar till november så hade ja kunnat packa mina väskor och åkt hem idag! Men det är inte lika lätt nu när jag redan har lagt mina pengar på en biljett hem den 5e augusti. Jag har sån ångest över att jag inte är hemma nu. Så jag vill bara somna och vakna upp lagom till min hemresa.

Vill bara avsluta med att säga att jag vet att jag är rätt bra på att tycka synd om mig själv. Men jag vet också att det inte är mig det är synd om egentligen... Jag vill hem och trösta!!!